Nintendo Life har publicerat en personlig feature där skribenten Jim Norman intervjuar sina egna föräldrar om hösten 1998, då de köpte en Nintendo 64 för att stå ut med honom som nyfödd. Texten är en del av sajtens artikelserie kring konsolens 30-årsdag.
Berättelsen utgår från en bilresa i oktober 1998. Enligt Norman skrek han som spädbarn mer eller mindre konstant varje kväll, och på vägen hem från en familjeträff som föräldrarna aldrig hann fram till svängde pappan av motorvägen in till närmaste Toys ‘R Us. Där köpte han en N64, en konsol som vid det laget redan funnits på marknaden i runt 18 månader.
Vad var det egentligen som hände?
Tanken var enkel. Den ena föräldern skulle få lite kvällsunderhållning på övervåningen medan den andra tog hand om barnet en trappa ner. Men starten gick trögt. Konsolen kom buntad med GoldenEye 007, och pappan, som enligt texten mådde fysiskt dåligt av förstapersonsspel, klarade inte av det. Efter två dagar åkte han tillbaka till butiken för att lämna igen hela paketet.
I stället tog han en chansning på ett spel till. Det blev The Legend of Zelda: Ocarina of Time, och därmed vände det. Båda föräldrarna beskriver i intervjun hur de fastnade, turades om att spela en halvtimme i taget medan den andra vaggade barnet, och till och med köpte Nintendo 64 Magazine för tips på hur man besegrade spelets Skulltulas. Mamman sammanfattar det så här i texten: de spelade inte för nöjes skull, de spelade som terapi.
Varför är det här mer än en gullig anekdot?
Det här är en personlig essä, inte en nyhet om produkter eller siffror, och bör läsas som sådan. Allt bygger på Normans egna minnen och på vad föräldrarna berättar nästan tre decennier senare. Den typen av återberättande är charmig men ofrånkomligen ungefärlig, vilket texten själv leker med när den noterar att föräldrarna sjunger Ocarina-melodier ur minnet mitt i intervjun.
Det publiceringsdatum och den 30-årsmarkering som anges kommer från Nintendo Life. Kontrollera aktuella uppgifter om du vill vara säker på exakta datum kring konsolens lansering.
1up:s läsning
Det som gör texten värd att läsa är inte nostalgin i sig utan vinkeln. I stället för ännu en rankning av N64:ans bästa spel landar Nintendo Life i något mer vardagligt: en konsol som verktyg för två utmattade föräldrar, och ett spel som råkade bli en familjs gemensamma referenspunkt i ett kvarts sekel.
Den linjen, från en stressad förälder med en handkontroll till barnet som senare blir spelskribent, fångar något som branschens årsdagar oftast missar. Spel ärvs ner i familjer på samma sätt som filmer och musik, och 30-årsjubileer som det här handlar lika mycket om vilka vi spelade med som om vad vi spelade.