Mina the Hollower: årets mest hyllade indiespel, granskat

Mina the Hollower från Yacht Club Games är 2026 års högst betygsatta spel så här långt, med 93 på Metacritic och 91 på OpenCritic. Det är ett actionäventyr i Game Boy-stil där musen Mina gräver sig fram genom en gotisk värld, och 1up:s sammanvägning av nio recensioner landar på 9/10.

Yacht Club Games har låtit oss vänta. Efter ett par uppskjutningar och åratal av förväntan är efterföljaren till Shovel Knight äntligen här, och kritikerkåren är rörande enig om resultatet.

1up har inte spelat Mina själva. Det här är en sammanvägning av de publicerade recensionerna: vad kritikerna är eniga om, och var de drar åt olika håll. Varje recension står med sitt eget betyg i sammanställningen längre ner.

Vad är Mina the Hollower egentligen?

Du spelar som musen Mina, en så kallad hollower, beväpnad med piska och förmågan att gräva ner sig i marken. Grävandet låter som en gimmick, men är i själva verket hela spelets ryggrad. Du använder det konstant för att slinka undan attacker, ta dig förbi hinder, hitta dolda gångar eller bara förflytta dig snabbare. Flera recensenter beskriver hur det snabbt blir lika självklart som att hoppa i Mario eller rulla undan i Dark Souls.

Estetiskt ser det ut som något du kört på en överklockad Game Boy Color runt sekelskiftet. Men känslan är genomgående modern. Förlagan är tydligt 8-bitars Zelda från Game Boy-eran, med en rejäl skvätt gotisk Castlevania ovanpå (du får mycket riktigt känna dig som en Belmont med piska i hand). Världen, ön Tenebrous, sträcker sig över sjutton stora områden fulla av hemligheter.

Det här är ett mörkare spel än den lekfulla pixelgrafiken antyder. Gamereactors Sebastian Lind sammanfattar receptet träffande: grunden är det drömlika upplägget från Zelda: Link’s Awakening, fyllningen är Castlevanias känsla och utseende, och toppingen är den kompromisslösa svårighetsgraden från Dark Souls.

Hur spelas det, och varför fastnar man?

Striderna får genomgående beröm. Utöver piskan finns knivar för närstrid och en hammare som är långsammare men kraftfullare, och vapnen kan uppgraderas så att Mina förvandlas till en virvlande förstörelsemaskin. Kontrollen beskrivs som felfri och responsiv, och striderna har en flödande precision som gör att även de enklaste fienderna känns tillfredsställande att möta.

Det är ett spel av den gamla skolan. Det förväntar sig att du observerar världen, lär dig fiendernas mönster och experimenterar med alla verktyg du har. Ändå blir det sällan förvirrande, eftersom den vassa speldesignen hela tiden petar dig i rätt riktning utan att hålla handen. Bossarna får beröm för både utseende och mekanik, och de känns utmanande utan att bli orättvisa.

Utforskandet är den andra stora behållningen. Världen är vidsträckt och lockar ständigt till att testa nytt och leta efter nästa hemlighet. FZ.se beskriver hur var och en av spelets omkring 1 200 handgjorda skärmar har egen personlighet och egna hemligheter, och hur lätt man går vilse i hubbstaden på ett sätt som känns befriande snarare än irriterande.

Hur svårt är det, och för vem?

Svårighetsgraden är spelets stora “men”. Mina är svårt, och medvetet så. Recensionerna återkommer till Soulsborne-jämförelsen: du förväntas dö, försöka igen, och kan förlora all värdefull valuta i ett svep. Även det minsta fjäderfä kan bli ett problem om det står avgrunder runt omkring dig. Förlösningen när du till slut fäller en boss blir desto större, även om vägen dit rymmer en och annan svordom.

Det viktiga är att Yacht Club byggt in en väg ut. En halvt dold meny som heter Modifications, i andan av gamla Game Genie-fuskkoder, låter dig ställa in svårighetsgraden själv, ända ner till ett superhopp som trivialiserar fiendemötena. Priset är att du inte längre kan låsa upp spelets Feats med fusken på. Vill du åt andra hållet kan du tvärtom skruva upp det, bland annat genom att sälja av din egen hälsomätare i byn. Greppet gör ett notoriskt hårt spel mer inbjudande utan att sänka ribban för dem som vill ha den kvar.

Hur ser presentationen ut?

Pixelkonsten beskrivs som nästan provocerande detaljrik inom sina självpåtagna begränsningar, och späckad med personlighet. Animationerna håller hög klass och miljöerna kryllar av små egenheter. Det “vibrerar” om spelet, för att låna FZ.se:s ord: varje interaktion känns laddad med den där eftertraktade juicen som indieutvecklare länge jagat.

Musiken pekas ut som en andra huvudroll. Den är komponerad av Jake Kaufman, veteranen bakom Shovel Knight-soundtracket, med gästspel av självaste Yuzo Koshiro på ett par spår. Resultatet är på en gång melankoliskt och hotfullt, och det sitter tätt ihop med varje miljö.

Vad tycker kritikerna, och var är de oense?

Kritikerkåren är ovanligt enig om Mina, men inte helt. Toppbetygen radar upp sig:

IGN motiverar sin 10/10 med ett spel som är funny, deeply weird och fullt av “some of the best puzzle solving ever put to screen”. The Gamer kallar sin 5/5 “a retro-inspired masterpiece”. GameSpot ger 9/10 och går så långt som att kalla det Yacht Clubs mästerverk, snäppet vassare än Shovel Knight. Game Informers 8,75 har spelets gräv-rörelse som enda egentliga gnissel.

Den intressanta avvikaren är Giant Bomb, som stannar på 3,5/5. Deras invändning är den mest konkreta i hela facket: vissa tidiga fiender slår så hårt och tål så mycket att grindande nästan känns obligatoriskt, vilket är märkligt i ett Zelda-liknande spel. Det är värt att väga in om du ogillar att mala erfarenhet.

På svensk mark är tongångarna lika varma. Gamereactor ger 9/10 och kallar spelet “a serious contender for the title of this year’s most charming and polished indie adventure”. FZ.se landar på 4/5 (“Mycket bra”) och sammanfattar det som “fantastiskt. Och på både en och två ställen – svårt”.

Starkast

• Grävmekaniken ger en välbekant genre en egen identitet.
• Skarp kontroll och hyllade bossstrider.
• Pixelkonst och soundtrack i toppklass.
• Justerbar svårighetsgrad öppnar spelet för fler.

Svagast

• Hög svårighetsgrad kan stänga ute otåliga spelare.
• Giant Bomb pekar på onödigt grindande tidigt.
• Att bemästra gräv-rörelsen tar sin tid.

Slutsats: är det värt det?

Recensenterna är så eniga som de någonsin blir. Mina the Hollower förstår exakt vad som gjorde förlagorna stora och bygger något helt eget av det. Resultatet är en tydlig kärleksgärning, och 2026 års bäst recenserade spel så här långt.

Reservationen är densamma i nästan alla texter: spelet är svårt, och det vill att du ska kämpa. Tillgänglighetsmenyn mildrar tröskeln rejält, men gillar du inte att dö, försöka igen och då och då mala dig förbi en vägg, så väg in Giant Bombs invändning innan du köper. För alla andra pekar pilarna åt samma håll.

Vi landar på ett sammanvägt 9/10, ett betyg som speglar en ovanligt enig kritikerkår.